angelmoa

Att vakna upp med panikångest, är något du aldrig vill vakna upp till något du aldig vill vara med om. 
En obehaglig känsla som jag inte ens tror går att beskriva. 

Finns Panikångest och sen något som heter Ångestattacker
Panikångest Är något som kanske bara varar i några minuter och Ångesttacker kommer smygande på en och kan vara en längre tid. 

Inget av detta är direkt kul att få. eller ha, jag fick min första Panikångest när jag va 13 år ungefär. 
Kommer ihåg den kvällen/natten som detta hände inte allt. Men nästan.. 
Jag vet att mamma och pappa va bortresta eller något så Alexandra och Jimi va hemma med mig. 
Helt plötsligt fick jag bara en konstig känsla, skaka, rädsla tårarna som bara rann, och jag visste inte ens varför jag var så ledsen som jag var.. 
Eller varför jag mådde så dåligt som jag gjorde den natten. 
Jag vet också att jag låg där bra länge innan min syster kom in i rummet och skulle säga godnatt. 
Jag försökte svara tillbaka, men hela min röst bara skaka. 
Då kom min syster fram och fråga mig om jag va ledsen och varför. 
Tror att mitt svara va ungefär, ja jag är jätte ledsen men jag har ingen aning om varför jag är de. 
Jag vet då att hon ropade på Jimi, hennes dåvarande pojkvän, och sa att jag inte mådde bra och att hon skulle stanna hos mig ett tag tills jag i alla fall hade lugnat ner mig, jag kommer inte ens ihåg om hon till och med stannade hos mig tills jag somnade för att jag mådde så dåligt. 

Detta va ju också en känsla jag aldrig tidigare hade varit med om,
Men att känna att hon fanns där gjorde mig otroligt lugn, hennes värme, hennes kramar. 
Och känna sig så omtyckt så älskad i dem sekunderna/minuterna kanske till och med timmarna
De gjorde i alla fall att jag kunde lugna ner mig, och somna om, för jag visste ju att om något händer så finns hon där. Att jag skulle inte vakna upp själv, vilket jag alltid varit rädd för och är fortfarande rädd för att inte ha någon där när jag behöver dem som mest. 

Inatt gjorde jag de, att vakna upp ledsen, ångest och skakande de gör mig livrädd. 
Jag önska just nu att jag va 13år och detta va första gången för då vet jag ju att jag inte skulle vakna upp ensam.. Skulle bara kunna gå ut till henne, och hon skulle krama om mig. 

Efter att jag fick detta första gången tog de ganska många år innan jag fick tillbaka någon sådan attack igen. 
Jag vet att jag fick nog min andra attack när jag va 16-17 år när andra gången hände.
Då va jag tillsammans med en killle, och jag vet att jag bar satte mig upp storgrätt och visste varken va jag skulle säga eller göra. 
Stackars han som aldrig tidigare har varit med och sätt något sådant. De va sjukt men att han just fanns där gjorde de lättare, jag vet att han vakna upp och fråga varför jag va ledsen, Grejen va ju att jag viste inte hur jag skulle förklara, 
Men jag vet att han bara tog tag i mig kramade om mig och vi la oss ner, och han höll om mig och tårarna från min kind bara rann. Tillslut va jag så utmattad, att jag somnade om.
Dagen efter så försökte jag att förklara för honom vad vet var som hände med mig....
Han tog de ganska bra, men att jag skrämde ju livet ur honom. Och jag sa att detta hände mig första gången när jag va 13, Men att han ska nog vara berädd på att de kan hända flera gånger. 
Men då visste han ju alla fall nästa gång vad de va med mig liksom. 

 

Och jag vet att efter de hände mig andra gången fick jag kraftig ångest och oro. 
Vilket har varit lite fram och tbx med de, Men nu har de blivit värre än någonsin, Att veta att jag inte har någon här i Tyskland, att sakna alla där hemma de är så sjukt mycket som snurrar i mitt huvud just nu.. 
Skulle jag kunna så skulle jag ta första flyget hem och jag tror nog att den första människan jag skulle åka till är nog min syster. 
För hon är ändå den personen, som jag va med första gången. plus att hennes värme påminner så mycket om någon annans värme också. 
En person som jag längre inte kan krama eller prata med. Men jag har i alla fall min syster. Vilket påminner mig om henne. 

Rädslan av att vakna upp ensam och inte ha någon är här hela tiden. 
Ångesten som gör att jag inte längre vet om jag kommer orka andas. 
Saknaden efter så många hemma gör ont i hela kroppen.