angelmoa

Cancer! 

De ordet skrämmer mig verkligen kan jag säga. 
Att förlora den märmaste personen i ditt liv är de jobbigaste som finns. 
Jag, eller ja inte bara jag utan många är vi som kämpar! 
Saknaden efter dig är onändligt. 
Jag skulle göra vad som helst för att få en kram av dig just nu. 
Jag kämpar varje dag med att min ångest inte ska ta över. 
Jag har lyckats några gånger. 
Men ibland, så tar den verkligen över. 
Ångesten, att jag inte vågade, eller ville inse att du va så sjuk kanske?! 

När du berätta de för mig, va något av de jobbigaste jag varit med om! 
Glömmer aldrig då du kom upp och sa att du va tvungen att prata med mig. 
Du sa något man aldrig vill höra. 

- Jag har Cancer! 

De skrämde mig.  Jag ville verkligen inte tro på de. 
Tårarna som rann, och tankarna, som höll mig vaken om nätterna. 
Rädslan av att förlora dig! 
Jag blir så arg ledsen på hela situationen. 
Att se dig bara blir dåligare och dåligare. 
Och jag som inte fanns där. 

Dagen då vi satt med prästem och skulle planera din begravning. 
Va otroligt jobbig.
En pappa som va arg, 
Och som sitter och säger att jag kan inte säga så mycket. 
För att jag bara bryt mig om mina killar! 
Ärligtalat de gjorde ont. 
Jag vet att jag inte va hemma mycket under tiden du va sjuk. 
Jag va rädd. Ledsen och ville verkligen inte se dig må så dåligt som du gjorde. 
Men jag skrev med dig varje dag. 
Och bara för att jag inte va hemma så betyder de inte att jag inte fanns där. 
Alla hanterar vi saker på olika sätt. 
Jag kanske mera flyde jag vet inte riktigt vad ni andra tycker. 
Men de va så jag gjorde, jag orkade inte se min mamma må så dåligt, spy och tappa håret. 
Jag minns första gången jag såg henne tappa lite av sitt hår. 
Jag gick ut från rumet och låste in mig på toan och bara grät för allt skrämde mig. 
Och jag va stolt över dig även om du inte hade hår! 
För mig kommer du alltid att vara den bästa mamman 

De är många gånger jag funderar på hur jag har orkat hantera allt som jag varit med om. 
Allt jag sätt. Allt jag hört! 
Både min syster problem och mina egna, och sen att du blev sjuk. 
Och även en pappa som är lite som han är. 
Inte konstigt att man börjar må dåligt.. 
Jag tror att allt börjar komma ikapp mig. Att jag kanske inte längre orkar hålla på allt. 
Kommer jag någonsin att orka bära på allt detta?! 
Kommer detta kanske ta över hela mitt liv?! 
Jag vet inte jag är bara livrädd. Jag kämpar för varje dag som går. 
En dag i taget. som man brukar säga. 
Frågar ofta mig själv kommer jag kunna somna ikväll? Eller kommer tankarna att ta över?! 
Hur kommer jag att må i morgon?! 
Kommer jag ens orka med morgondagen?! 
Så många frågor som man ställer sig själv. Konstigt med alla dessa frågor. 
Man kanske ska sluta och fundera och försöka stänga av tankarna ibland. Om de ens går?!