Kommer alltid att minnas.
Cancer!
De ordet skrämmer mig verkligen kan jag säga.
Att förlora den märmaste personen i ditt liv är de jobbigaste som finns.
Jag, eller ja inte bara jag utan många är vi som kämpar!
Saknaden efter dig är onändligt.
Jag skulle göra vad som helst för att få en kram av dig just nu.
Jag kämpar varje dag med att min ångest inte ska ta över.
Jag har lyckats några gånger.
Men ibland, så tar den verkligen över.
Ångesten, att jag inte vågade, eller ville inse att du va så sjuk kanske?!
När du berätta de för mig, va något av de jobbigaste jag varit med om!
Glömmer aldrig då du kom upp och sa att du va tvungen att prata med mig.
Du sa något man aldrig vill höra.
- Jag har Cancer!
De skrämde mig. Jag ville verkligen inte tro på de.
Tårarna som rann, och tankarna, som höll mig vaken om nätterna.
Rädslan av att förlora dig!
Jag blir så arg ledsen på hela situationen.
Att se dig bara blir dåligare och dåligare.
Och jag som inte fanns där.
Dagen då vi satt med prästem och skulle planera din begravning.
Va otroligt jobbig.
En pappa som va arg,
Och som sitter och säger att jag kan inte säga så mycket.
För att jag bara bryt mig om mina killar!
Ärligtalat de gjorde ont.
Jag vet att jag inte va hemma mycket under tiden du va sjuk.
Jag va rädd. Ledsen och ville verkligen inte se dig må så dåligt som du gjorde.
Men jag skrev med dig varje dag.
Och bara för att jag inte va hemma så betyder de inte att jag inte fanns där.
Alla hanterar vi saker på olika sätt.
Jag kanske mera flyde jag vet inte riktigt vad ni andra tycker.
Men de va så jag gjorde, jag orkade inte se min mamma må så dåligt, spy och tappa håret.
Jag minns första gången jag såg henne tappa lite av sitt hår.
Jag gick ut från rumet och låste in mig på toan och bara grät för allt skrämde mig.
Och jag va stolt över dig även om du inte hade hår!
För mig kommer du alltid att vara den bästa mamman
De är många gånger jag funderar på hur jag har orkat hantera allt som jag varit med om.
Allt jag sätt. Allt jag hört!
Både min syster problem och mina egna, och sen att du blev sjuk.
Och även en pappa som är lite som han är.
Inte konstigt att man börjar må dåligt..
Jag tror att allt börjar komma ikapp mig. Att jag kanske inte längre orkar hålla på allt.
Kommer jag någonsin att orka bära på allt detta?!
Kommer detta kanske ta över hela mitt liv?!
Jag vet inte jag är bara livrädd. Jag kämpar för varje dag som går.
En dag i taget. som man brukar säga.
Frågar ofta mig själv kommer jag kunna somna ikväll? Eller kommer tankarna att ta över?!
Hur kommer jag att må i morgon?!
Kommer jag ens orka med morgondagen?!
Så många frågor som man ställer sig själv. Konstigt med alla dessa frågor.
Man kanske ska sluta och fundera och försöka stänga av tankarna ibland. Om de ens går?!
De ordet skrämmer mig verkligen kan jag säga.
Att förlora den märmaste personen i ditt liv är de jobbigaste som finns.
Jag, eller ja inte bara jag utan många är vi som kämpar!
Saknaden efter dig är onändligt.
Jag skulle göra vad som helst för att få en kram av dig just nu.
Jag kämpar varje dag med att min ångest inte ska ta över.
Jag har lyckats några gånger.
Men ibland, så tar den verkligen över.
Ångesten, att jag inte vågade, eller ville inse att du va så sjuk kanske?!
När du berätta de för mig, va något av de jobbigaste jag varit med om!
Glömmer aldrig då du kom upp och sa att du va tvungen att prata med mig.
Du sa något man aldrig vill höra.
- Jag har Cancer!
De skrämde mig. Jag ville verkligen inte tro på de.
Tårarna som rann, och tankarna, som höll mig vaken om nätterna.
Rädslan av att förlora dig!
Jag blir så arg ledsen på hela situationen.
Att se dig bara blir dåligare och dåligare.
Och jag som inte fanns där.
Dagen då vi satt med prästem och skulle planera din begravning.
Va otroligt jobbig.
En pappa som va arg,
Och som sitter och säger att jag kan inte säga så mycket.
För att jag bara bryt mig om mina killar!
Ärligtalat de gjorde ont.
Jag vet att jag inte va hemma mycket under tiden du va sjuk.
Jag va rädd. Ledsen och ville verkligen inte se dig må så dåligt som du gjorde.
Men jag skrev med dig varje dag.
Och bara för att jag inte va hemma så betyder de inte att jag inte fanns där.
Alla hanterar vi saker på olika sätt.
Jag kanske mera flyde jag vet inte riktigt vad ni andra tycker.
Men de va så jag gjorde, jag orkade inte se min mamma må så dåligt, spy och tappa håret.
Jag minns första gången jag såg henne tappa lite av sitt hår.
Jag gick ut från rumet och låste in mig på toan och bara grät för allt skrämde mig.
Och jag va stolt över dig även om du inte hade hår!
För mig kommer du alltid att vara den bästa mamman
De är många gånger jag funderar på hur jag har orkat hantera allt som jag varit med om.
Allt jag sätt. Allt jag hört!
Både min syster problem och mina egna, och sen att du blev sjuk.
Och även en pappa som är lite som han är.
Inte konstigt att man börjar må dåligt..
Jag tror att allt börjar komma ikapp mig. Att jag kanske inte längre orkar hålla på allt.
Kommer jag någonsin att orka bära på allt detta?!
Kommer detta kanske ta över hela mitt liv?!
Jag vet inte jag är bara livrädd. Jag kämpar för varje dag som går.
En dag i taget. som man brukar säga.
Frågar ofta mig själv kommer jag kunna somna ikväll? Eller kommer tankarna att ta över?!
Hur kommer jag att må i morgon?!
Kommer jag ens orka med morgondagen?!
Så många frågor som man ställer sig själv. Konstigt med alla dessa frågor.
Man kanske ska sluta och fundera och försöka stänga av tankarna ibland. Om de ens går?!
Älskar!
Något som jag verkligen älskar, de är ju mina tatueringar och min pircing/percingar som jag har.
Vilket kommer bli flera. mycket mera kan jag ju säga.
Jag vet att när jag skriver detta.
Så är de många i familj/släkt som tycker att jag är dum som gör de för man ska inte förstöra sin kropp.
Men som jag ser de så förstör du inte din kropp ;)
Vilket kommer bli flera. mycket mera kan jag ju säga.
Jag vet att när jag skriver detta.
Så är de många i familj/släkt som tycker att jag är dum som gör de för man ska inte förstöra sin kropp.
Men som jag ser de så förstör du inte din kropp ;)
16 maj 2012
Jag är inte hel, jag är ingen hel person och kommer aldrig att bli.
Många fjädrar på mina vingar har trillat av.
Ett brustet hjärta som aldrig kommer att läka. Även om de redan va trasigt. Men jag tror att vissa bittar går ändå att bygga upp igen men aldrig bli helt igen!
För det saknas fortfarande en människa på denna jord!
En person som jag aldrig mera kommer att se, inte ditt leende, inte din mjuka röst. känna dina lena händer emot mina. Aldrig kunna krama.
De jag får krama nu, är den sten som liggar på din plats och vilar.
Där bara ett namn och datum som står.
Som är kall och inte alls lika mysig som du va.
Jag minns den gången vi bodde på Opalgatan. Mardrömen skrämde mig så att när jag vakna och skrek efter dig så va du inte där. Sprang fram till telefonen, och slog ditt telefon nr som kan kunde i huvudet.
Turen va just då fick jag svar.
Och du frågade vad jag ville, Mitt svara va då, nehj de va inget jag glömde bort det. Och vi la på.
Saken är den att om jag drömmer samma dröm nu och tar upp min telefon..
Så får jag inte längre några svar.
En mardröm jag drömde när jag va liten blev till Sanning!
Det gör ont och tårar varje dag som fälls för att jag inte längre kan nå dig.
Även om jag vet att du finns ute någonstans..
Du är i mina drömar. Och jag vet att den dagen de är min tur så kommer vi att mötas.
Dammtussarna under min säng låter jag va för jag vet att de är min ängels tofflor..
Och när jag ser dem vet jag att du är med mig! Vakar över mig och fortfarande älskar mig..
Älskar mig för mina misstag jag begått genom demma åren du inte varit här. även dem misstagen jag gjort när du va vid min sida.
De är många som saknar dig ska du veta. Finns inte en enda dag då jag inte tänker på dig.
Jag älskar dig och saknaden är oändlig!
Dagen då du lämna mig han jag i alla fall att säga hejdå!
Jag var vid din sida timmen innan du somnade in.
Ett brustet hjärta som aldrig kommer att läka. Även om de redan va trasigt. Men jag tror att vissa bittar går ändå att bygga upp igen men aldrig bli helt igen!
För det saknas fortfarande en människa på denna jord!
En person som jag aldrig mera kommer att se, inte ditt leende, inte din mjuka röst. känna dina lena händer emot mina. Aldrig kunna krama.
De jag får krama nu, är den sten som liggar på din plats och vilar.
Där bara ett namn och datum som står.
Som är kall och inte alls lika mysig som du va.
Jag minns den gången vi bodde på Opalgatan. Mardrömen skrämde mig så att när jag vakna och skrek efter dig så va du inte där. Sprang fram till telefonen, och slog ditt telefon nr som kan kunde i huvudet.
Turen va just då fick jag svar.
Och du frågade vad jag ville, Mitt svara va då, nehj de va inget jag glömde bort det. Och vi la på.
Saken är den att om jag drömmer samma dröm nu och tar upp min telefon..
Så får jag inte längre några svar.
En mardröm jag drömde när jag va liten blev till Sanning!
Det gör ont och tårar varje dag som fälls för att jag inte längre kan nå dig.
Även om jag vet att du finns ute någonstans..
Du är i mina drömar. Och jag vet att den dagen de är min tur så kommer vi att mötas.
Dammtussarna under min säng låter jag va för jag vet att de är min ängels tofflor..
Och när jag ser dem vet jag att du är med mig! Vakar över mig och fortfarande älskar mig..
Älskar mig för mina misstag jag begått genom demma åren du inte varit här. även dem misstagen jag gjort när du va vid min sida.
De är många som saknar dig ska du veta. Finns inte en enda dag då jag inte tänker på dig.
Jag älskar dig och saknaden är oändlig!
Dagen då du lämna mig han jag i alla fall att säga hejdå!
Jag var vid din sida timmen innan du somnade in.
Innan du tog dina sista andetag.
Jag minns hur tun du va., hur Alexandra smörjade in dig för att du skulle va mjuk och ändå ha dina egna produkter på dig.
Ängelen som Carina hängt runt halsen på dig.
Men jag minns också en idiot som satt hemma och lana istället för att finnas där vid min sida.
Jag min också min bästa vän som jag åkte till direkt efter och pratade minnen med.
Vi grät och skratta och även hennes mamma va med.
Sorligt att ens pojkvän inte fanns där. men är oerhört tacksam över min bästa vän och hennes mamma, att dem fanns där för mig..
De är inte ofta man ser sin bästa väns mamma gråta men de gjorde hon..
En känsla som jag aldrig kommer att glöma.
Ni är otroligt finna människor som fanns för mig just då! <3
Det som gjorde ondast va att ingen sa till mig hur sjuk du egentligen va, att dem inte sa till mig att du skulle tas ifrån mig alldeles för tidigt!
Jag minns hur arg och ledsen jag va att ingen liksom förklarat hur allvarligt de va..
Eller va de bara jag som va rädd och inte ville inse att jag aldrig mera kommer att vara hel?!
Jag vet inte..
Så mycket som skrämmde mig, att förlora den ända människan jag verkligen litat på som alltid lyssnat som alltid ställt upp på mig vilken tid på dygnet som helst.
Rest in peace!
Jag minns hur tun du va., hur Alexandra smörjade in dig för att du skulle va mjuk och ändå ha dina egna produkter på dig.
Ängelen som Carina hängt runt halsen på dig.
Men jag minns också en idiot som satt hemma och lana istället för att finnas där vid min sida.
Jag min också min bästa vän som jag åkte till direkt efter och pratade minnen med.
Vi grät och skratta och även hennes mamma va med.
Sorligt att ens pojkvän inte fanns där. men är oerhört tacksam över min bästa vän och hennes mamma, att dem fanns där för mig..
De är inte ofta man ser sin bästa väns mamma gråta men de gjorde hon..
En känsla som jag aldrig kommer att glöma.
Ni är otroligt finna människor som fanns för mig just då! <3
Det som gjorde ondast va att ingen sa till mig hur sjuk du egentligen va, att dem inte sa till mig att du skulle tas ifrån mig alldeles för tidigt!
Jag minns hur arg och ledsen jag va att ingen liksom förklarat hur allvarligt de va..
Eller va de bara jag som va rädd och inte ville inse att jag aldrig mera kommer att vara hel?!
Jag vet inte..
Så mycket som skrämmde mig, att förlora den ända människan jag verkligen litat på som alltid lyssnat som alltid ställt upp på mig vilken tid på dygnet som helst.
Rest in peace!
